Nikolaus var ett ursprungligt namn på den 6
december. Det var biskopen “Nicolaus av Myra” som fick en minnesdag. Han
levde under 300-talets första hälft och blev ett mycket firat helgon
efter sin död.

Sankt Nicolaus är också förebilden för den anglosaxiske
jultomten “Santa Claus”. Enligt legenden fick biskop Nikolaus upp
ögonen för tre unga jungfrur. Deras far hade förlorat hela sin
förmögenhet, och de tre jungfruarna hotades av att förbli ogifta, eller av i värsta
fall prostitution – eftersom fadern inte kunde betala deras hemgift.
Nikolaus kastade då nattetid in tre säckar med guld (!) till de unga
flickorna, och de hade då tacksamma fått sin hemgift. Av denne Nikolaus
påstådda givmildhet har sedan legat till grund för våra tiders givmilda jultomte.

Faktum är att bruket att ge barnen gåvor på helgonets dag 6 december kan påvisas i
Centraleuropa sedan 1200-talet och är alltjämt vanligt i katolska
områden. Men här hemma i Svedala får vi vackert vänta på julklapparna
till den 24:e – och tur e väl det eftersom jag inte köpt alla mina ännu…

Nåväl, i New York knöts den nederländska kolonins “Sinterklaas” till
julen. Så blev han den anglosaxiske “Santa Claus” och ingår som en
komponent i den svenska jultomten (i kombination med den nordiska
tomtegestalten). Sinterklaas är den nederländska benämningen på helgonet Sankt Nikolaus. Han firas i Nederländerna på kvällen den 5 december och i Belgien på morgonen den 6 december med presenter för barn. Han har en svart knekt, “Zwarte Piet”, som det också kan finnas fler av.

På 1800-talet hade dessutom Julbocken en ärofylld uppgift – någon av männen i de
svenska borgerliga hemmen klädde ut sig till en bock, som delade ut
julklappar på ett sätt som föregrep dagens jultomte.

Julbocken är en av Sveriges allra äldsta julsymboler och har fått vara
föremål för allehanda lekar och den har haft olika funktioner. Fram
till 1800-talet gick ungdomarna på landet runt bland gårdarna och
framförde enklare skådespel eller sjöng en julbocksvisa. En i
sällskapet var alltid utklädd till bock och som tack för uppträdandet
fick de mat och dryck till ett gille som hölls i mellandagarna. Bocken
som symbol lär ha varit en kvarleva från vår gamla asatro. Den gamle
åskguden Tor hade som bekant en vagn som drogs av två bockar,
Tanngnjóstr och Tanngrisnir.

Det förekom också att julbocken ställdes
in under bordet och serverades diverse läckerheter från julbordet. En populär bocklek var att ställa in julbocken i smyg hos
grannarna. Då gällde det för den som fått bocken att osedd lämna
tillbaka den. Vad som hände annars förtäljer inte historien. Nuförtiden tenderar julbockens roll att inskränka sig till att vara en
prydnad i närheten av granen.

Det var den gode Viktor Rydberg, med novellen “Lille Viggs
äventyr på julafton” (1871) och dikten “Tomten” (1881), som först
förknippade gårdstomten med midvinternattens kristna högtid, och det var Jenny
Nyström som först illustrerade de bägge texterna. Det sena 1800-talets
illustratörer och författare till de ymnigt förekommande jultidningarna
och familjemagasinen byggde vidare på idén och gestalten.

tomten.jpg

En gradvis sammansmältning har nog sedan skett mellan denna
hybridfigur och den amerikanska varianten Santa Claus, en tjock,
rödklädd julgubbe som skapades på 1800-talet, bland annat av tecknaren
Thomas Nast i tidningen Harpers Weekly.

Denna amerikanske jultomte
populariserades i Coca Cola-reklamen på 1930-talet, med hjälp av bilder
av reklamtecknaren Haddon Sundblom (1899-1976) av svensk härkomst.
Haddon Sundblom föddes i Michigan men hans far var från Åland, Föglö
och hans mor från Sverige. Man kan väl tro att han tog inspiration från Jenny Nyström och andra svenska tomtetecknare, likväl
som från den amerikanska traditionen.